Upphör vi att existera när vi dör?

En del kristna förkunnare predikar att alla människor upphör att existera då de dör, alltså både ande, själ och kropp, och att detta även skulle gälla kristna! En del som för fram denna lära gör detta helt uppenbart för att komma förbi Bibelns undervisning om evigt straff. Och när sådana förkunnare sedan skall förklara vad som händer vid den yttersta domen, då menar de att alla människor vid det tillfället återkommer till existens igen, somliga för att bli dömda till evig icke-existens, andra till evigt liv. 

Som du kanske förstår är detta teologisk akrobatik på låg nivå, för det här rimmar inte alls med Bibelns undervisning. Egentligen räcker det att ställa sig denna fråga: Om nu alla människor skulle upphöra att existera vid döden, vilka predikade då Jesus för i dödsriket?

1 Petr 3:19-20: ”I Anden gick han [Jesus] bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes.”

1 Petr 4:6: ”Ty avsikten med att evangeliet predikades också för dem som nu är döda, var att de visserligen skulle dömas kroppsligen som människor döms, men leva andligen, liksom Gud lever.”

Grunnar lite...Sedan måste man också tänka lite logiskt i detta: 
Om nu människan upphör att existera efter döden, varför skall då de som inte blir frälsta återföras till full existens för att endast få veta att de inte längre skall få existera? Varför behöver en icke-existerande individ meddelas att hon inte skall få existera? Behöver man som icke-existerande få veta det? Kan man som icke-existerande ta med sig detta budskap om sin dom in i icke-existensen? Behöver man ens bry sig om man inte existerar???

Vi kan även tänka på bibelord som det där Jesus berättar om Lasarus i Paradiset och den rike mannen i Dödsriket (Luk 16:19-31), eller att Jesus sa till rövaren på korset ”Idag skall du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43), eller att Jesus sa till sadduceerna (som inte trodde på en uppståndelse) att ”Han [Gud] är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla” (Luk 20:38). Och var det en befängd tanke den skriftlärde Paulus hade när han såg döden som en vinst och önskade få bryta upp från jordelivet för att få vara med Kristus (Fil 1:21-23)? Man får – likt gnostikerna – dra till med ganska långsökta allegoriska tolkningar för att runda sådana här bibelord! 

Som du förstår är läran om en icke-existens knepig, och jag tycker det räcker att bemöta den så här. 

/Lennart